Italian Rococo Era Painter, 1712-ca.1793 The records of his parish in Venice show that Francesco Guardi was baptized on Oct. 5, 1712. His father, Domenico, who died when Francesco was 4, had a workshop. Francesco and his elder brother, Gian Antonio, worked in a small studio, carrying out such orders as they could get for almost anything the client wanted:mythological pictures, genre, flower pieces, battle scenes, altarpieces, and even, on rare occasions, frescoes. They did not hesitate to copy compositions by other artists, but what they borrowed they always transformed into something more capricious, less stable, more fragmentary in the refraction of light. Francesco did not emerge as an independent personality until 1760, when his brother died. Then, 48 years old, he married, established his own studio, and devoted himself chiefly to painting views of Venice. For the most part he worked in obscurity, ignored by his contemporaries. He was not even admitted to the Venetian Academy until he was 72 years old. Guardi and Canaletto have always been compared to one another because the buildings they chose to paint were often the same. But the way each artist painted them is very different. Canaletto's world is constructed out of line. It provides solid, carefully drawn, three-dimensional objects that exist within logically constructed three-dimensional space. Guardi's world is constructed out of color and light. The objects in it become weightless in the light's shimmer and dissolve in a welter of brushstrokes; the space, like the forms in space, is suggested rather than described. Canaletto belonged essentially to the Renaissance tradition that began with Giotto and, as it grew progressively tighter and more controlled, pointed the way to neoclassicism. Guardi belonged to the new baroque tradition that grew out of the late style of Titian and, as it became progressively looser and freer, pointed the way toward impressionism. Such differences appear even in Guardi's early view paintings, where he was obviously trying to copy Canaletto, such as the Basin of San Marco. The famous buildings are there, but they are far in the background, insubstantial, seeming to float. In front is a fleet of fishing boats, their curving spars seeming to dance across the surface of the canvas. What is important for Guardi is not perspective but the changing clouds and the way the light falls on the lagoon. Guardi became increasingly fascinated by the water that surrounds Venice. In late works, such as the famous Lagoon with Gondola, buildings and people have been stripped away until there is nothing but the suggestion of a thin line of distant wharfs, a few strokes to indicate one man on a gondola, a long unbroken stretch of still water, and a cloudless sky. Guardi also painted the festivals that so delighted visitors to the city, such as the Marriage of Venice to the Sea. This was a symbolic ceremony in which the doge, in the great gilded galley of the head of state, surrounded by a thousand gondolas, appeared before all Venice, in Goethe's image, "raised up like the Host in a monstrance." Of all Guardi's paintings the most evocative are his caprices, the landscapes born out of his imagination though suggested by the ruined buildings on the lonely islands of the Venetian lagoon. A gentle melancholy clings to such scenes.   Related Paintings of GUARDI, Francesco :. | The Piazza San Marco towards the Basilica dfh | The Doge at the Basilica of La Salute gd | The Molo and the Riva degli Schiavoni from the Bacino di San Marco dfg | Nighttime Procession in Piazza San Marco fdh | The Molo and the Riva degli Schiavoni from the Bacino di San Marco sdg |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
FERNANDES, Vasco
Portuguese painter (active 1500-1542 in Viseu) Portuguese painter. He was the leading painter of northern Portugal during the first half of the 16th century, and it is probable that he received his training abroad. Fernandes is the best-documented Portuguese artist of the period; there are nearly 100 works attributed to him, some of which are securely documented and record his activity either alone or in collaboration with the Viseu painter GASPAR VAZ. Fernandes's most important work was carried out in Lamego and in Viseu, where the term Gr?o ('Great') used in praise of him is first recorded (Ribeiro Botelho Pereira). In 1753 the Director of the Dresden Gallery, Pietro Guarienti, first used the epithet when he referred to Fernandes by the name of Gran Vasco. The many myths about the painter and his work developed from this date and were not clarified until 1846
KEYSER, Thomas de
Dutch Baroque Era Painter, ca.1596-1667 son of Hendrick de Keyser I. Following an apprenticeship with an unidentified master in painting, he trained from 1616 to 1618 with his father in architecture. Although he ultimately followed his father and two brothers, Pieter and Willem, into service for the city of Amsterdam as city mason (1662-7), no designs for buildings by Thomas are known, with the exception of an unbuilt triumphal arch published in Salomon de Bray's Architectura moderna