Italian Rococo Era Painter, 1712-ca.1793 The records of his parish in Venice show that Francesco Guardi was baptized on Oct. 5, 1712. His father, Domenico, who died when Francesco was 4, had a workshop. Francesco and his elder brother, Gian Antonio, worked in a small studio, carrying out such orders as they could get for almost anything the client wanted:mythological pictures, genre, flower pieces, battle scenes, altarpieces, and even, on rare occasions, frescoes. They did not hesitate to copy compositions by other artists, but what they borrowed they always transformed into something more capricious, less stable, more fragmentary in the refraction of light. Francesco did not emerge as an independent personality until 1760, when his brother died. Then, 48 years old, he married, established his own studio, and devoted himself chiefly to painting views of Venice. For the most part he worked in obscurity, ignored by his contemporaries. He was not even admitted to the Venetian Academy until he was 72 years old. Guardi and Canaletto have always been compared to one another because the buildings they chose to paint were often the same. But the way each artist painted them is very different. Canaletto's world is constructed out of line. It provides solid, carefully drawn, three-dimensional objects that exist within logically constructed three-dimensional space. Guardi's world is constructed out of color and light. The objects in it become weightless in the light's shimmer and dissolve in a welter of brushstrokes; the space, like the forms in space, is suggested rather than described. Canaletto belonged essentially to the Renaissance tradition that began with Giotto and, as it grew progressively tighter and more controlled, pointed the way to neoclassicism. Guardi belonged to the new baroque tradition that grew out of the late style of Titian and, as it became progressively looser and freer, pointed the way toward impressionism. Such differences appear even in Guardi's early view paintings, where he was obviously trying to copy Canaletto, such as the Basin of San Marco. The famous buildings are there, but they are far in the background, insubstantial, seeming to float. In front is a fleet of fishing boats, their curving spars seeming to dance across the surface of the canvas. What is important for Guardi is not perspective but the changing clouds and the way the light falls on the lagoon. Guardi became increasingly fascinated by the water that surrounds Venice. In late works, such as the famous Lagoon with Gondola, buildings and people have been stripped away until there is nothing but the suggestion of a thin line of distant wharfs, a few strokes to indicate one man on a gondola, a long unbroken stretch of still water, and a cloudless sky. Guardi also painted the festivals that so delighted visitors to the city, such as the Marriage of Venice to the Sea. This was a symbolic ceremony in which the doge, in the great gilded galley of the head of state, surrounded by a thousand gondolas, appeared before all Venice, in Goethe's image, "raised up like the Host in a monstrance." Of all Guardi's paintings the most evocative are his caprices, the landscapes born out of his imagination though suggested by the ruined buildings on the lonely islands of the Venetian lagoon. A gentle melancholy clings to such scenes.   Related Paintings of GUARDI, Francesco :. | Campo Santi Giovanni e Paolo fh | The Piazza San Marco towards the Basilica dfh | The Doge on the Bucintoro near the Riva di Sant-Elena | The Three-Arched Bridge at Cannaregio sdg | Audience Granted by the Doge |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Albert Gottschalk
(3 July 1866 - 13 February 1906) was a Danish painter. He had a close connection, personally and artisticly, to the poets Johannes Jørgensen, Viggo Stuckenberg and Sophus Claussen. Albert Gottschalk was born in Stege on the island of Møn. but later moved to Copenhagen. He was educated at the Royal Danish Academy of Fine Arts from 1882 to 1883 and under Peder Severin Krøyer at the Artists Studio Schools from hos from 1883 to 1888. He also studied privately with Karl Jensen and Karl Madsen. Gottschalk was inspired by the Danish painter P.S. Krøyer as well as French art. Gottschalk was ambitious, technically skilled, and he worked a long time with his motifs in his mind before painting them. He searched for his motifs in Denmark on his bicycle, and he found them often around Copenhagen. The paintings often look like they are quickly made sketches which was not recognised in Gottschalkes time. But today people find his works fresher and more timeless than art from that time normally is.
James Hope
American, born circa 1818-1892