Sandro Botticelli
Sandro Botticelli's Oil Paintings
Sandro Botticelli Museum
c. 1445 – May 17, 1510. Italian painter.

About Us
email

90,680 paintings total now
Toll Free: 1-877-240-4507

  
  

Sandro Botticelli.org, welcome & enjoy!
Sandro Botticelli.org
 

Ignacio Pinazo Camarlench
Juegos icarios

ID: 81958

Ignacio Pinazo Camarlench Juegos icarios
Go Back!



Ignacio Pinazo Camarlench Juegos icarios


Go Back!


 

Ignacio Pinazo Camarlench

Spanish painter , 1849-1916 was a Spanish painter, and one of the most prominent artists of Valencia from the end of the nineteenth century, working in the Impressionist style. Born into a poor family, Pinazo was forced from a young age to assist in supporting the family by practising various trades. He had only attended eight grades when his mother died of the cholera, and young Ignazio was variously employed as a silversmith, a painter of tiles, and a decorator of fans. After his father's death, he lived with his grandparents, and in 1864 enrolled in the San Carlos Academy of Fine Arts, Valencia, earning his living as a hatter. His artistic career started when he was 21, and he achieved his first success in Barcelona three years later. In 1871, work by him was displayed in the National Exhibition of Fine Arts for the first time. He visited Rome twice, the first time (1873) thanks to the sale of a painting. From 1876 to 1881 he lived in that city on a grant. When he returned to his native city in 1874, he abandoned the conventional historic themes he had so far devoted his efforts to, and instead started painting family subjects, nude figures, and scenes from daily life, thereby anticipating Joaqu'n Sorolla y Bastida and Francisco Domingo both in subject and style.   Related Paintings of Ignacio Pinazo Camarlench :. | Figura femenina sentada | Alegorea sobre la vendimia | Self-portrait | Retrato del Conde Guaki | Juegos icarios |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
George Dance the Younger
George Dance the Younger (1 April 1741 - 14 January 1825) was an English architect and surveyor. The fifth and youngest son of George Dance the Elder, he came from a distinguished family of architects, artists and dramatists. He was hailed by Sir John Summerson as "among the few really outstanding architects of the century", but few of his buildings remain. He was educated at the St. Paul's School, London. Aged 17, he was sent to Italy to prepare himself for an architectural career and joined his brother Nathaniel, who was studying painting in Rome. George was a member of academies in Italy, showing much promise as a draughtsman, and much of his later work was inspired by Piranesi, with whom he was acquainted. He succeeded his father as City of London surveyor and architect on his father's death in 1768, when he was only 27. He had already distinguished himself by designs for Blackfriars Bridge, sent to the 1761 exhibition of the Incorporated Society of Artists. His earliest London project was the rebuilding of All Hallows-on-the-Wall church in 1767. His first major public works were the rebuilding of Newgate Prison in 1770 and the front of the Guildhall, London. His other London works include the church of St Bartholomew-the-Less (1797). In Bath he largely designed the Theatre Royal, built by John Palmer in 1804-5. Sir John Soane was a pupil. Many of his buildings have been demolished, including the Royal College of Surgeons, Newgate Prison, St Luke's Hospital for Lunatics, the Shakespeare Gallery in Pall Mall, the library at Lansdowne House, the Common Council Chamber and Chamberlain's Court at the Guildhall, Ashburnham Place, and Stratton Park (demolished save for its Tuscan portico) With his brother Nathaniel, he was a founder member of the Royal Academy in 1768, and its second professor of architecture, from 1798 to 1805. For a number of years, he was the last survivor of the 40 original Academicians.
Krimmel John
American portrait and genre painter. b.1789 d.1821






Sandro Botticelli
All the Sandro Botticelli's Oil Paintings




Supported by oil paintings and picture frames 



Copyright Reserved